Det var tidig vår när vi bestämde oss. Fåglarna hade knappt hunnit tillbaka och vinden över fälten bar fortfarande med sig ett stänk av vinter. Men det var något med ljuset genom köksfönstret den där morgonen – det föll snett, mjukt, och fick det gamla laminatgolvet att se ännu tröttare ut än vanligt.
“Vi byter golv,” sa jag, som om det vore en enkel sak. Som att hyra lägenhet Paris, bara sådär.
Vi bor i ett hus utanför Visby. Inte långt från havet, med en liten trädgård som domineras av lavendel, salvia och en envis vinbärsbuske. Huset är charmigt – alltså snett, vint, och med en historia som sipprar ur varje fönsterkarm. Så ett golvbyte är inte bara att riva och lägga nytt. Det är att ta sig an ett stycke Gotland.
Vi ville ha något som passade in. Något som kändes rätt mot kalkväggarna, de låga dörrposterna och den gotländska känslan av enkelhet och värme. Svaret blev kalksten. Tjocka plattor i dova nyanser, från ett litet stenbrott i närheten.
Vi hade aldrig lagt sten tidigare. Vi läste på, ringde runt, kollade på att hyra elfordon, och insåg ganska snabbt att det här inte var ett jobb för två hobbyrenoverare med ryggproblem. Vi tog in hjälp – en murare från trakten, med stora händer, tyst röst och ett skratt som fyllde hela rummet.
“Det blir kallt,” sa han, och föreslog värmeslingor.
Så vi rev ut det gamla golvet. Under fanns det ännu äldre lager – spår av ett kök som en gång haft vedspis och trasmattor. Vi gick varsamt fram. Fotade, sparade brädbitar, svepte bort damm med händerna som om vi grävde i något heligt.
Sen kom arbetet – underlag, slingor, fogning, och till slut: stenen. När den låg där, nyputsad och ännu lite fuktig, kändes det nästan overkligt. Vårt kök – men som ett gotländskt café. Svalt, vackert, gediget. Vackra köksluckor.
Morgonen efter satt jag med kaffekoppen vid köksbordet. Solen föll återigen snett in genom fönstret. Men nu mötte ljuset kalkstenen, och rummet svarade med ett nytt lugn. Som om huset drog en suck av lättnad.
Att renovera på Gotland är inte som i stan. Här är varje beslut förankrat i naturen, i traditionen, i stillheten. Det går inte att stressa. Man får ta det som det kommer – med ett leende, och kanske en extra filt över benen tills golvvärmen sätter sig.